Min syster är den häftigaste personen jag känner. Hon har förmågan att få mig att skratta tills det sprutar tårar ur ögonen på mig. Hon kan bära upp en vit bröllopsklänning på sin skolavslutning och bara vara så himla vacker. Alla hennes kompisar har dragits som magneter till henne, aldrig att hon har behövt anstränga sig för att hitta vänner. Naturligt blir hon en del i vilken grupp hon än hamnar och hon lämnar alltid ett avtryck. Ofta tar folk henne för att vara storasyster till mig, men jag vet att hon njuter av att kunna ligga i soffan och be om sin tekopp och veta att hennes storasyster ger den till henne oavsett om hon är närmast eller inte.
För mig innebär det så mycket mer att vara storasyster än att veta att jag är några år äldre. Jag skulle kunna gå i döden för Emy utan att ens tveka. Känslan som fyller mig när hon är ledsen och kryper ihop till en boll i min famn, trots att det finns andra vänner att vända sig till, är obeskrivlig. Att alltid finnas där för henne precis som jag vet att hon finns för mig den dagen jag behöver henne.
Vi är så olika men ändå så lika. Känner varandra utan och innan och behöver sällan förklara för varandra vad vi känner. Vi har växt upp tillsammans. Har gaddat ihop oss mot Mamma tillsammans. Har kramat Mamma tillsammans, har delat på henne, utan att någonsin ha varit svartsjuka på varandra. På morgonkvisten när vi inte har kunnat sova har vi krupit ner under den andres täcke och legat och pratat i timmar. Vi har öppnat julstrumpor och skrapat julaftons-trisslotten tillsammans i över 16 år. Har varit bästa vänner hela livet.
Kommentera