Nästan varje helg ger vi oss iväg till det som invånarna här kallar ”staden”, Tagbilaran. Här finns varuhus som nästan liknar dem i Sverige. Mataffärer där man kan handla mjöl, socker, tvättmedel, tandkräm, nödvändiga saker helt enkelt. Framför allt finns här tillgång till internet. Högst upp i gallerian ligger ett internet café där vi tillbringar flera timmar, uppslukade av cybervärlden. Det är här vi har chansen att prata med våra föräldrar, här kan samtalen bli längre än ett dyrt sms. När ögonen surrar av datorljuset och några farvältårar har fällts beger vi oss hemåt igen. Först med tricycle till busstationen. Där tar vi paus för att vräka i oss tempura ur ett gatukök. Sen kliver vi på en buss och försöker hitta den skönaste ställningen att sitta i. Lyckas man är det liten chans att man får ha kvar den ställningen resan ut. Bussen fylls med människor tills det är helt omöjligt att knöla in en enda till. De sitter på taket, de hänger på sidorna, de står hopkurade i mittgången, de sitter fyra stycken på säten som är avsedda för två. Intryckta i obekväma sittställningar tar en väldigt skumpig resa sin början. Otroligt nog så har vi börjat uppskatta dessa resor. På bussen känner vi oss trygga, när den skakar fram och det välbekanta ”yeh” hörs var gång det är dags att släppa av eller på passagerare gungas vi in ett lugn.
