Jag var nio år och du pussade mig på kinden i kuddrummet. Mina ögon tittade chockat in i dina och min mun sa ”va göru?”. Mina ben tog några arga steg ut från rummet och min hjärna tänkte, sådant där kan man inte göra offentligt.

 

Jag var nio år och din cykel stod återigen på vår gårdsplan. Du följde efter min storebror.

 

Jag var nio år och hällde en hel kastrull med lervälling över dig. Sedan sprang mina ben fortare än någonsin tillbaka in i klassrummet. Jag gömde mig bakom fröken. Du var arg, du fick gå hem och byta kläder.

 

Vi var nio år och övertalade våra lärare att just vi skulle få vara par på dansen på skolavslutningen. Vi dansade bugg och tryckare.

 

Jag är tjugo år och har inte pratat med dig sedan grundskolan.

 

Jag är tjugo år och tänker fan vad roligt att du har flickvän.

 

Jag är tjugo år och förstår via sociala medier att du inte är på jorden längre. Min hand scrollar långsamt i flödet och min hjärna övertalas om att det inte är ett skämt.

 

Jag är tjugo år och inser att trots att jag befann mig på ön missat din minnesstund. Blundar och frågar mig själv om jag gått på den om jag vetat att den var, svaret blir – jag vet inte.

 

Jag var nio år och klättrade i träd, byggde kojor och gick på bio med dig.

 

Jag är tjugo år klättrar fortfarande i träd, bygger bo och undrar vad som hände dig. 

 
död, ung, vänksap,