Hjälp det regnar idag igen! Två dagar kvar till premiär. Panik… Det slutar regna! Ja! solen skiner. Vilken tur. Shit det kommer vara superlerigt! Shit… Det var superlerigt och superroligt och superstressande och supersvårt. Barnen var glada och skrattade när det halkade runt på det som mer likande en skridskobana av lera än en teaterscen. De tog det lugnt och rörelserna blev deformerade men de tog sig igenom föreställningen. Leriga, barfota, glada. Hoppas, hoppas, hoppas det inte regnar mer innan fredag. Vi håller tummarna och lyfter våra begåvade barn till skyarna.

Man kan gå blyg med nervösa skratt sipprandes ut ur mungiporna i flera månader för att plötsligt blossa upp. Tre dagar kvar till premiär och plötsligt blommar dem upp. Våra skådisar. Rörelserna är överdrivna, maskerna är på plats. Uttrycken är seriösa och helhjärtade. Energin är på topp. Allt går som på räls, de är på rätt plats vid rätt tillfälle och njuter av de sista dagarna i skolan innan jullov. Och faktum är att det smittar av sig. Alla 130 barn ler, sjunger högre, markerar sina rörelser tydligare och är så himla taggade inför på fredag.

Det är en sådan dag idag. Då Joakim känner sig hängig och har feber. Då jag läser julklappstidningar från moster. Då vi tänder ljuset på skrivbordet och aldrig kliver upp, på riktigt, ur sängen. Det är fint att ha sådana dagar ibland. Det är fint att kunna ligga bredvid varandra utan att behöva prata, båda två uppslukade i sitt. Det är fint att honom här.