Hejdå
Rex och Aludia, hejdå mam Ofelia och alla lärarna, hejdå barnen. Hejdå ni som
ropar Americanos, hejdå Good afternoon – hälsningar från 150 elever.


Hejdå;
myggor, flugor, ödlor, grodor, myror, fjärilar, ormar och alla andra kryp. Adjö
ni palmer högre än flaggstänger, toaletter utan sittring och toapapper och ni
vakter som säger att vi inte får sitta på golvet.


Hejdå;
RIS, bangus, hotcakes, popcorn med ost smak, tonfiskpasta utan sås, bananer
söta som bär, kokosnötter, Coca cola, tempura, lanzones, meloner, ice- candy,
te ur mormorsmuggar och ”bring-house”.

Hejdå
gasspis. Hejdå platstallrikar, plastpåsar, sängen, flipflops, amerikanska
radiohits, basket, karaoke, värme, tricycle, multicabs, imperador och billiga
priser. Adjö kulturkrockar.

Adjö;
böcker, internetcafé, visayanska, se samma filmer om och om igen, hundskall som
väcker en på morgonen, leriga &trasiga converse, shorts och skavsår mellan
benen. Adjö morgonpromenader i solsken. Adjö Tupas Elementary School.


Adjöss Filippinerna.
En pojke fyllde år. Han fick paket och jag tog min sista bild på barnen i Tupas.




Vi åkte in till staden för att mata några duvor och se på balett.



Åh Jag älskar att fotografera scenframträdanden!
 
Även om vi var föga imponerade av baletten i sig var vi glada över att det över huvud taget finns den sortens kultur här.
 
 
Vid Sagbayan peak kunde man hänga med dinousarier.

Titta på arbetande män.
Gunga gungbräda.
Vara glad i solhatt.
Åka rutchkana från en sko. Fota en tiger.

Eller Skaffa en ny grön superhjätepojkvän.