Nästan varje helg ger vi oss iväg till det som invånarna här kallar ”staden”, Tagbilaran. Här finns varuhus som nästan liknar dem i Sverige. Mataffärer där man kan handla mjöl, socker, tvättmedel, tandkräm, nödvändiga saker helt enkelt. Framför allt finns här tillgång till internet. Högst upp i gallerian ligger ett internet café där vi tillbringar flera timmar, uppslukade av cybervärlden. Det är här vi har chansen att prata med våra föräldrar, här kan samtalen bli längre än ett dyrt sms. När ögonen surrar av datorljuset och några farvältårar har fällts beger vi oss hemåt igen. Först med tricycle till busstationen. Där tar vi paus för att vräka i oss tempura ur ett gatukök. Sen kliver vi på en buss och försöker hitta den skönaste ställningen att sitta i. Lyckas man är det liten chans att man får ha kvar den ställningen resan ut. Bussen fylls med människor tills det är helt omöjligt att knöla in en enda till. De sitter på taket, de hänger på sidorna, de står hopkurade i mittgången, de sitter fyra stycken  på säten som är avsedda för två. Intryckta i obekväma sittställningar tar en väldigt skumpig resa sin början. Otroligt nog så har vi börjat uppskatta dessa resor. På bussen känner vi oss trygga, när den skakar fram och det välbekanta ”yeh” hörs var gång det är dags att släppa av eller på passagerare gungas vi in ett lugn.

Elefanterna är numera mörkgröna, girafferna gulgrå och aporna en mix av all världens färger. De tre mellanstadieklasserna har använt sin fantasi, de har målat, de har kladdat, de har lappat ihop trasiga delar. De har gjort gipsmasker. Ett fåtal elever fick uppleva känslan av gipsvatten i ögonen, de kan vittna om att det svider. Andra tittade bedjande och ville bli av med den torkande masken, det kliade, det var obehagligt. Somliga glömde nästan bort att de hade masken på. Gemensamt för allihop är ändå att de tyckte att det var roligt. Blicken av stolthet när ett barn tog emot sin alldeles egna mask var magisk. Att göra gipsmasker var kanske det svåraste och roligaste vi kommer genomföra här i Filippinerna. Om man inte räknar hela projektet vill säga, det i sig självt fyller nog upp alla svårighets- och rolighetskrav man kan tänka sig.

Min syster är den häftigaste personen jag känner. Hon har förmågan att få mig att skratta tills det sprutar tårar ur ögonen på mig. Hon kan bära upp en vit bröllopsklänning på sin skolavslutning och bara vara så himla vacker. Alla hennes kompisar har dragits som magneter till henne, aldrig att hon har behövt anstränga sig för att hitta vänner. Naturligt blir hon en del i vilken grupp hon än hamnar och hon lämnar alltid ett avtryck. Ofta tar folk henne för att vara storasyster till mig, men jag vet att hon njuter av att kunna ligga i soffan och be om sin tekopp och veta att hennes storasyster ger den till henne oavsett om hon är närmast eller inte.
                             För mig innebär det så mycket mer att vara storasyster än att veta att jag är några år äldre. Jag skulle kunna gå i döden för Emy utan att ens tveka. Känslan som fyller mig när hon är ledsen och kryper ihop till en boll i min famn, trots att det finns andra vänner att vända sig till, är obeskrivlig. Att alltid finnas där för henne precis som jag vet att hon finns för mig den dagen jag behöver henne.
                             Vi är så olika men ändå så lika. Känner varandra utan och innan och behöver sällan förklara för varandra vad vi känner. Vi har växt upp tillsammans. Har gaddat ihop oss mot Mamma tillsammans. Har kramat Mamma tillsammans, har delat på henne, utan att någonsin ha varit svartsjuka på varandra. På morgonkvisten när vi inte har kunnat sova har vi krupit ner under den andres täcke och legat och pratat i timmar. Vi har öppnat julstrumpor och skrapat julaftons-trisslotten tillsammans i över 16 år. Har varit bästa vänner hela livet.