Jag var nio år och du pussade mig på kinden i kuddrummet. Mina ögon tittade chockat in i dina och min mun sa ”va göru?”. Mina ben tog några arga steg ut från rummet och min hjärna tänkte, sådant där kan man inte göra offentligt.

 

Jag var nio år och din cykel stod återigen på vår gårdsplan. Du följde efter min storebror.

 

Jag var nio år och hällde en hel kastrull med lervälling över dig. Sedan sprang mina ben fortare än någonsin tillbaka in i klassrummet. Jag gömde mig bakom fröken. Du var arg, du fick gå hem och byta kläder.

 

Vi var nio år och övertalade våra lärare att just vi skulle få vara par på dansen på skolavslutningen. Vi dansade bugg och tryckare.

 

Jag är tjugo år och har inte pratat med dig sedan grundskolan.

 

Jag är tjugo år och tänker fan vad roligt att du har flickvän.

 

Jag är tjugo år och förstår via sociala medier att du inte är på jorden längre. Min hand scrollar långsamt i flödet och min hjärna övertalas om att det inte är ett skämt.

 

Jag är tjugo år och inser att trots att jag befann mig på ön missat din minnesstund. Blundar och frågar mig själv om jag gått på den om jag vetat att den var, svaret blir – jag vet inte.

 

Jag var nio år och klättrade i träd, byggde kojor och gick på bio med dig.

 

Jag är tjugo år klättrar fortfarande i träd, bygger bo och undrar vad som hände dig. 

 
död, ung, vänksap,
För att du slingrar dina armar runt mig, andas tyngre, kramar mig hårdare och sedan somnar. 
För att du ler och säger "hejehej" till folk du inte känner. 
För att du kissar med öppen dörr.
För att du säger att ingen kommer så nära dig som jag. 
För att du ger mig precis lagom mycket uppmärksamhet. 
För att du älskar din syster. 
För att du ser mig djupt i ögonen som om jag är den vackraste, underbaraste, bästa du kan tänka dig. 
För att du gör det du vill. 
För att dina vänner blivit mina vänner. 
För att du bryr dig.
För att du får mig att bubbla av skratt.
För att du får mig att känna mig trygg. 
För att du är du. 
 

Hon vandrade längst grusvägen och lyssnade till det välbekanta knastrandet under skosulorna. Skosulorna som för övrigt var näst intill obefintliga. Sommarnatten svalkade hennes blossande kinder. Fötterna gick sakta framåt men det gjorde inget, hon hade ingenting att passa. Det hände oftare och oftare nu för tiden att hon gick ensam hem. Det gjorde heller ingenting, hon tyckte om att vara ensam. Gruset i skorna skavde, hon stannande och knöt långsamt upp skosnörena. Ställde sedan sommarens skor vid dikeskanten och fortsatte promenera, barfota. Benen ledde henne av stigen, och ner i diket. Leran trängde in mellan tårna, hon log. Minnena sköljde över henne, hon log. Ett tag stod hon bara alldeles stilla och blundade. Geggan mellan hennes tår hann nästan torka. Hon tog ett djupt andetag, vände sig mot skogen och började springa. Enarna rev henne i ansiktet, rötterna gjorde så att hon snubblade och skrapade sönder knäna. Spindelnäten trängde in i ögon och mun trots att hon knep igen dem så mycket det bara gick. Benen sprang så fort de kunde, tvärsigenom buskar och snår. Det var befriande att springa. Springa utan att någon skällde på henne för att hon var barfota, utan att någon ropade efter henne att stanna, utan att någon var där. Skogen öppnade sig och hon kom fram till gläntan. I den gläntan hade hon varit hundratalsgånger förut men aldrig ensam. Det var dit hon hade gått med sin syster för att bygga kojor när dem var små. Det var gläntan hon hade visat på deras första dejt. Det var gläntan dem hade återvänt till varje kväll på väg hem. Hon andades tungt och knäna vek sig under henne och hon föll ner på marken. Sakta vred hon sig runt på rygg. Låg där alldeles stilla och stirrade upp i stjärnorna. Håret reste sig på armarna. Hon frös. Kinderna hade slutat blossa och hon var inte längre andfådd. Långsamt reste hons sig upp. Letade rätt på stigen genom skogen som leder direkt till den trasiga plankan i staketet. Staketet är så lågt att hon kan kliva över det nu för tiden, det gjorde hon och smög sedan över den fuktiga gräsmattan. Så försiktigt hon kunde gick hon upp för den knarrande trappan. Öppnade dörren till sitt flickrum, klädde långsamt av sig sommarklänningen och kröp ner mellan de välmanglade lakanen. Hon tog ett djupt andetag och kände hur täcket skavde mot hennes trasiga sommarfötter. Hon somnade, ensam.