Hon vandrade längst grusvägen och lyssnade till det välbekanta knastrandet under skosulorna. Skosulorna som för övrigt var näst intill obefintliga. Sommarnatten svalkade hennes blossande kinder. Fötterna gick sakta framåt men det gjorde inget, hon hade ingenting att passa. Det hände oftare och oftare nu för tiden att hon gick ensam hem. Det gjorde heller ingenting, hon tyckte om att vara ensam. Gruset i skorna skavde, hon stannande och knöt långsamt upp skosnörena. Ställde sedan sommarens skor vid dikeskanten och fortsatte promenera, barfota. Benen ledde henne av stigen, och ner i diket. Leran trängde in mellan tårna, hon log. Minnena sköljde över henne, hon log. Ett tag stod hon bara alldeles stilla och blundade. Geggan mellan hennes tår hann nästan torka. Hon tog ett djupt andetag, vände sig mot skogen och började springa. Enarna rev henne i ansiktet, rötterna gjorde så att hon snubblade och skrapade sönder knäna. Spindelnäten trängde in i ögon och mun trots att hon knep igen dem så mycket det bara gick. Benen sprang så fort de kunde, tvärsigenom buskar och snår. Det var befriande att springa. Springa utan att någon skällde på henne för att hon var barfota, utan att någon ropade efter henne att stanna, utan att någon var där. Skogen öppnade sig och hon kom fram till gläntan. I den gläntan hade hon varit hundratalsgånger förut men aldrig ensam. Det var dit hon hade gått med sin syster för att bygga kojor när dem var små. Det var gläntan hon hade visat på deras första dejt. Det var gläntan dem hade återvänt till varje kväll på väg hem. Hon andades tungt och knäna vek sig under henne och hon föll ner på marken. Sakta vred hon sig runt på rygg. Låg där alldeles stilla och stirrade upp i stjärnorna. Håret reste sig på armarna. Hon frös. Kinderna hade slutat blossa och hon var inte längre andfådd. Långsamt reste hons sig upp. Letade rätt på stigen genom skogen som leder direkt till den trasiga plankan i staketet. Staketet är så lågt att hon kan kliva över det nu för tiden, det gjorde hon och smög sedan över den fuktiga gräsmattan. Så försiktigt hon kunde gick hon upp för den knarrande trappan. Öppnade dörren till sitt flickrum, klädde långsamt av sig sommarklänningen och kröp ner mellan de välmanglade lakanen. Hon tog ett djupt andetag och kände hur täcket skavde mot hennes trasiga sommarfötter. Hon somnade, ensam.
Kommentera